Min älskade underbara sambo gick in i en leksaks affär och köpte mig gosedjuret Olof från filmen Frost till mig, han viste jag ville ha den till vilket pris som helst.
Den ger mig trygghet precis som ett litet barn får av sitt när de små, de kanske är sjukt löjligt men inte för mig, jag var villig att testa allt för att få min sömn tillbaka för att kunna få mitt li. Tillbaka .
Många gånger vill jag känna mig liten igen hör en "vuxens röst" säga de blir bra klappa mig på kinden bädda om mig och veta nästa dag blir super bra.
Men i stället för mig viste jag att jag närma mig djävulsdagen, den veckan vi förlorade Tea i då jag befann mig i v 28+4 alltså 4 dagar in i v 29. Jag hade passerat mer en hälften jag trodde då att sånt hände ingen. Men denna gång ligger skräcken som en ny inspelad skräckfilm och trycker i ens huvud de ska säga hjärtat slår inte...
Inte nog man ska orka gå igenom alla gravidfaser alla gravida gör så ska man stå ut med folks spydiga jävla kommentarer om att man väntar barn igen.
Ärligt talat, ni som tycker de värkar skit lätt att bli gravid "igen" efter mist ett barn, ni får gärna må som jag gör. Ena stunden stor gråter du, andra stunden tror du alla ska dö, sen helt plötsligt är du så jävla lycklig man fick chansen igen att få bära en bebis till i magen.
Jag vet inte hur många gånger jag försökt förklara hur de känns att mista ett barn. Men tänk dig du åker till förlossningen som vem som helst som är gravid, de ska leta efter din bebis hjärtljud och där inne blir de tyst. Du får gå till ultraljudsrummet lägga dig på britsen de är en 5-6 personer i rummet alla utom du och din sambo förstår att bebisen är död. Läkaren gör ultraljudet och säger de finns tyvärr inget hjärtljud. Den känslan som kommer när du får detta besked går verkligen inte att förstå. Du har lust att ta en kniv och skära upp hela sin mage för att få ut de. Inte nog med de så ska du ringa alla dina anhöriga och ge detta besked, jag mins än idag mitt samtal till min bästa vän Camilla, hon är på jobbet när jag ringer och jag säger min bebis är död..... Hennes svar vad säger du, min bebis är död.... Tystnad....
Eller samtalet hem till mina föräldrar, min röst håller inte när jag ringer dem.... De ända jag får ur mig är skrik av smärta och orden min bebis är död.... Och jag vill inte mer.... Mins mina föräldrar säger vi kommer upp till dig och Mats vi är hos er om 2-3 timmar beror på trafiken. Den tiden innan anhöriga kommer till oss känns som hundra år. Och de ända jag vill ha tröst av är mamma, Mats och mina föräldras hund Picasso så ute på förlossningens parkering i Jönköping står jag gråtandes och får tröst av den lurvigaste hund som finns. Men den kärlek han gav då betydde allt för mig.
Jag viste då att de skulle bli tufft, vi skulle ju faktiskt bli föräldrar till ett barn, men de var ett barn vi inre fick ta med oss hem.
Två dagar efter Teas födsel försöker jag ut och gå lite i väntrummet på förlossningen, då får jag panik där sitter en höggravid kvinna med sin man och väntar på att få komma in. Ett problem, jag känner denna kvinnan vi läste till undreskötterska tillsammans här i Jönköping, mina kommentarer är väl inget en blivande mamma vill höra. Åååå va kul att du ska ha barn, hon bara ja verkligen, hon bara har du fått barn? Jag svarade något som var och är självklart för mig, ja en flicka fast hon är död, dog i magen liksom. Men jag hoppas de går bättre för dig. Men de va kul att ses. Den paniken hon gav mig i sin blick är något jag aldrig heller glömmer för jag gick sen och skämdes.
En idag skäms jag över de mötet.
Men tänk dig för innan du uttrycker dig till någon som mist ett barn....
/S