sofisresa

Träffat folk och varit iväg men ändå haft en bra dag men känner sorgen starkt. De går inte att styra. Pratat med M om varför jag tycker de lite jobbigt och han förstod.

Ligger som en slagen hjälte i soffan på balkongen.

Känslan är konstig, drömmar på nätterna jagar mig och vaknar upp i panik och går upp halv 6 på morgonen gjort de i 3dagar nu...

Jag avskyr den ångesten paniken att vakna till den smärtan... Somna om är omöjligt drömmarna kommer i fatt igen med paniken.

Tycker inte de rör sig så mycket i mitt huvud men tydligen gör de det mer en jag kan tro.... De kommer på nätterna och frågan är vad dessa drömmar handlar om?

De vår ute känner mig glad lycklig fast ledsen på samma gång rädd men tuff. Hur detta går ihop de kan ni inte få svar på för de vet jag inte ens själv.

En sak vet jag ... Jag är inte själv du finns alltid med mig inne i mitt hjärta min älskade sambo finns här vid min sida och får mig glad lycklig och tokig....

De finns mycket att skriva om men ändå känns de tomt....

Att veta inte var man ska börja ta tag i känns lustigt.... 

Jag har nästan alltid vetat vad jag vill men nu känner jag mig velig.

De nästan som man är rädd för att få tur i sitt liv när man sällan haft de. Jag har slutat ha förväntningar för saker har man de blir man lätt besviken och bara ledsen och arg har man inga kan man inte mer en bli positiv och glad. Inser de mitt nya motto då slipper man smärtan man inte klarar av... Den som tar lång tid att läka den som gör så jävla ont ingen kan förstå bara gissa....

Har du motton?

Har du frågor till mig fråga på... 

/S 

För ett halvårsen längtade jag efter att jag skulle bli mamma på "Riktigt" och inte då trodde jag att jag skulle bli en ängla mamma och nu ett halvår senare sitta fundera på vad för blommor jag ska köpa till mineslunden och aldra minst när jag ska tillbaka till jobbet.

Visa dagar är tuffa mer en andra idag är en dag som får en att ha ont i sitt hjärta de svider och saknaden efter min flicka är stor.

För två dagar sedan landa vi hemma i sverige efter varit i varmare delar för att bara få vara. Där nere gjorde inte smärtan lika ont som den gör här hemma.

De gör ont i mitt hjärta så de skriker var gång jag måste ringa och tala om varför jag går hemma eller om man träffar någon som vill veta om min flicka.

Sår som inte går att läka helt känns det som.

Inte fan blir de bättre av att de är gråt ute var är solen man ska längta efter som psykolgen sa till mig igår.

Jag vet att jag har tagit avstånd från folk men jag kan säga man orkar inte berätta för alla om de.

Man vill inte dra upp smärtan varje dag.

Även om den kommer ändå.

 

Vi hade en helt underbar resa vi njöt tillsammans och hade de jätte bra.

Kan säga jag har blivit nykär igen.

 

Att växa som människa är rätt coolt de något jag inser jag gjort.

Jag anser små bråk är onödigt och de finns så mycket annat att ta vara på än att bli sur för små saker.

Livet är så kort oberäkligt och skört nog så varför lägga ner en massa tid för onödigt gnabb.

Helt enkelt vi alla tycker inte lika om saker ser inte livet på samma sak och så får de helt enkelt vara.

Man kan bli arg och de har man rätt till men man måste kunna släppa de med och inte hålla på att ta upp de hela tiden så är livets gång.

Livet kan lika snabbt gå upp som de kan gå ner.

 

De finns som sagt många spel pjäser i livet visa måste man ta för att växa som människa vara rädd om sitt liv och inse man ska kunna njuta.

 

Jag själv har lärt mig mycket från de tuffa spelen att inte ta saker förgivet att inte räkna med för mycket.

Livet kommer som de gör man kan inte göra något för att de ska gå på ett vist vis de bara så att slumpen måste få avgöra det.

 

Men en sak vet jag och de är i mitt tuffa spel har jag träffat min bästa  vän min stora kärlek.

Tillsammans fick vi en dotter som ingen i hela världen kan ta i från oss även om vi inte kan visa världen henne eller få lära henne allt vi kan.

Men hon kommer alltid finnas i våra hjärtan på våra kroppar eftersom vi båda har hennes hand fot och namn in tatuerade på oss, i våra förlovningsringar finns hennes födelsedag.

På de sätt kan vi verkligen känna att hon finns med oss på de sätt blir hon inte bortglömd eller gömd.

även hon ska få ta sin plats på något sätt.

 

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe, ta och duscha och sedan åka köpa de dära blommorna tända ett ljus för min Prinsessa.

 

/S

Tände ljus för min prinssesa. Vi gäck en härlig promenad ute i vår vädret så himla gött och härligt. Sen på kvällen blev de tvätta in för vår semester resa. Och kolla på mellon vi båda va nöjda de blev Sanna som vann. Vi båda har ju flöt henne sen hon inte va känd och hur liten som helst minns när jag själv var två siktar hög och va och kolla på henne....

Helt ärligt hade vi en rätt bra dag igår.

Jag älskar inte göra nått dagar med min sambo, han får en hel när man är nere så gör han en glad.

Jo jag gjorde ju tre tack brev till de tre barnmorskor som tog hand om oss när vi fick vår ängla prinssesa, ville ju ge dem nått men kunde inte komma på vad så kom gubben på du gör ju armband så gör varsitt åt dem så de gjorde jag. Så de ska vi åka och lämna imorgon åt dem....

Idag blir de kolla så allt in för resan är packat så jag inte glömt nått.

/S

Jag har bestämt mig på att sluta bry mig om människor som inte tillför något i ens liv. Inser livet är för skört att lägga ner massa energi på folk som inte uppskattar de. Trött på lossas vänner de något som inte behövs. 

Ibland kan man fundera på vänskap är?

Är det en som lossas bryr sig en som visar sina känslor eller en som tar avstånd från en när man hamnar i kris.

För mig är vänskap när den kan visa sympati visa sina känslor.

De andra är inte vänner för mig utan bara kompisar.

/S 

De va de bästa stöd man kan få alla underbara människor där som vill en väl få en att kunna gå vidare i detta och vilja få barn igen... Jag trodde helt enkelt inte de fanns någon på sjukhuset aom va så underbara som dom var / är... De har givit klar tecken att vi kan skaffa barn igen att de ser fram emot att se oss där igen. Att se en överläkare berörd av att man är så tacksam över hans hjälp känns skönt, de tre barnmorskor jag hade under min tid på förlossningen helt jävla underbara de fick mig fort att vilja vända detta till något bra de inte lätt men jag ska lyckas....de kan låta jag är arg men faktiskt inte på förlossningen de fick något dåligt till att kännas helt underbart för mig. Jag kommer va tacksamma för allt de gjort för mig i hela mitt liv.... /S 

Jag försöker blicka framåt var positiv i detta och stark. Visa dagar är lättare andra värre. Jag är glad över min dotter stark att få vara änglamamma. De är en resa som gjort mig stark i stjälen och väldigt ly hörd. Jag vet att livet är skört att man inte ska ta något föregivet.

Jag delar mitt liv med den bästa man jag kan tänka mig. Jag har en underbar släkt och vänner. Att leva här och nu gör jag njuter av det som finns hos mig. Jag kan gråta skratta le va ledsen men jag är oerhört tacksam över de som finns i mitt liv. Jag är glad över att se andra glada. Jag sysselsätter mig med att göra armband för när jag får jobba med mina händer lättar min sorg.... Vill folk ha armband så säg till de skönt för hjärtat och hjärnan.

Ja visa dagar är runt ut sagt helvete andra är helt underbara man tänker på att man mår hur jävla bra dom helst sen kan de lika bra pendla super mycket en annan dag. Sorg är konstigt de svårt att förstå de svårt att leva i men oftast blir man mycket stark i det. Jag ser fram emot att bli mamma igen och få ge min dotter ett syskon hon kan ha koll på... Som jag brukar säga älska glömma och förlåta....

Glömma de dåliga minnas de bra 

/S

Den dagen jag fick veta jag var gravid.... 

Jag skulle få mitt första barn....

Men det blev inte som vi planerat eller trodde du skulle bli...

Jag hade en rätt tuff graviditet, mådde illa under nästan hela graviditeten. Jag kämpade med få behålla min mat och att få rätt hjälp. Och bli förstod.

I över 2 år har jag kämpat med att bli förståd och lyssnad på så behöva kämpa inom detta kändes skit. Ända sen min första op i magen för två årsen har jag kämpat få rätt hjälp....

Hur många har förståt min resa jag gjort själv?

Jag valde göra en magsäcks krympning, jag var insatt vad de handla om och skulle innebära. Men inte fan trodde jag den dagen jag låg under kniven första gången jag skulle behöva ligga under den jävla kniven ytterligare två gånger till under de året för jag blev sjuk... Att behöva kämpa för bli trodd fören jag blev riktigt dålig!

Detta gjorde att jag hatar sjukvård tycker de va idioter och ingen trodde mig. 

Men detta inlägg ska inte handla om min sjukhus bild.

Men från dag 1 hos barnmorskan i fråge satte jag hur man ska kolla upp en.

Jag viste om att jag löpte riktigt stor risk för att få ett litet barn och att man föder oftast förtidigt.

Men ingen ville lyssna på detta.

De ända de tjata om att jag inte fick gå upp i vikt...

Och jag kan säga de tog jag riktigt illa av... 

Jag trodde jag inte skulle gå upp alls då så när jag börja gå upp fick jag panik för jag trodde jag gjorde fel....

Men vad skulle jag tro när folk bara tjata om de....

Ju längre jag gick i graviditeten börja folk klaga på de inte syntes jag var gravid....

Jag bad om att få hjälp med att veta vad man ska äta och veta att jag gjorde rätt och så min bebis växte som den skulle göra. 

Fick jag någon hjälp?

Nä utan de tyckte. Jag hade anorexia och jag hamna hos min psykolog för att prata med henne om att jag inte åt....

Men hur fan ska man kunna äta när man inte fick behålla de när man mådde så jävla illa hela tiden och fixa inte äta.

Igen fick jag kämpa, tjata vara jobbig, tror jag ringde min barnmorska varje och fråga om hon fixat de hon lovade att jag skulle få ett extra ultraljud. Och jag va livrädd för att födda....

Men tyvärr kom detta försent hann ju inte ens gå på något av de för en de va försent.

Vi var på v 29 kontroll och de hitta inte hjärtljudet på min bebis vi blev skickade till förlossningen.

Där hitta de inte heller hjärtljudet, och de blev ultraljud.

Fy fan för va den läkaren och säga de finns inga hjärtljud på ert barn. 

Den paniken den ångesten den frustration den kan jag känna än....

Jag minns svagt att jag skriker ta en kniv nu och skär upp och ta ut den... 

De två första dygn på förlossningen minns jag mycket svagt. Min inte alls de första dygnet mer en visa inslag...

Jag skulle bli igångsatt och födda normalt för de skulle läka de bästa på mig och den resan började.

Kl 22 bestämmer ja och min sambo för att vi ska sova och fortsätta nästa dag för inte ett skit hade hänt vi båda va jätte trötta och vi fick sömntabletter för att kunna sova. Gubben somna men inte jag... 

Jag börja få ont (då ska vi till lägga jag har en hög smärtgräns och klagar inte om jag inte har ont).  Jag fick lite smärtstillande de hjälpte inte två timmar senare bad jag om morfin de hjälpte i te jag fick en dos till. Och de hjälpte inte heller. Vi bestämmer för att kolla om jag är öppen nått. Då är kl 2 på natten. Jag var öppen 1cm och de besluter att sätta epidral på mig för att jag ska slippa smärta och lida. Vi väcker M och går till ett förlossningsrum. Där får jag lust gas medansvar vi väntar på narkosläkaren som ska sätta detta på mig. Kl 2,57 är de klara och jag får den första dos.

Den han nog inte hjälpa för jag känner något är på väg ut.

Och jag säger detta, de får lite panik och larmar efter läkare och ska sätta på sig handskar med mera 3.03 är våran flicka född. Fått detta berättat för mig för jag inte mins de. En lite hur söt som helst liten Tea hade vi fått. Men att lyssna och göra de som de på förlossningen sa vi skulle göra lyssna vi på och gjorde.

Jag och min kär M valde att förlova oss på Teas födelsedag. (Vi hade bestämt förlova oss innan och beställt ringar innan de va M som skulle få bestämma datum när vi egentligen skulle göra de.) 

Men vi vill försöka få detta till något bra minnas hennes dag till något finnt får en att kämpa vilja försöka få barn igen.

Men att förklara hur de kännas att mista ett barn går inte de är de värsta man kan va med om och då har jag gått igenom sjukt mycket i mitt liv. 

Men folk som tycker vi ska glömma detta kan dra åt helvete kan jag hälsa alla...

När läkare psykolog barnmorska säger vi ska visa vi fått ett barn göra detta exakt som vi gjort....

Ni andra som inte förstår hur de känns kan hålla käften för ni vet inte vad vi går igenom och vi har rätt att göra hur fan vi vill inom detta...

/S