På nått sätt känns livet jävligt lustigt!
Jag älskar livet, jag älskar den jag lever med.
Att jag är mamma till min dotter fast hon inte finns med mig.
Men att se alla andra lyckas med att få hem sitt barn känns hemskt ska jag säga det gör så jävla ont att inte jag fick ta med mig hem min underbara dotter!
Fy den smärtan gör så jävla ont och jag vet inte hur jag ska hantera den.
Sen se andra så lyckliga med sina lyckade graviditer hummm och min gick så snet den bara kunde!
Hur fan blir man glad och kan se andras lycka igen?
Känner mig inte stressad av att bli mamma igen sker de så sker de. Mamma kommer jag alltid att vara till en underbar ängla dotter.
Sorgen slår värst till när man ser folk med nyfödda barn, eller ultraljud.
En sak ska alla veta, jag inte avundsjuk eller bitter för någon får hem sitt barn.
De gör bara ont att inte jag fick möjlighet att visa upp mitt barn, att ett liv slets bort på de sätt innan någon mer en jag fick lära känna de underbara liv.
Idag kan jag säga jag är mamma att min dotter är död utan att mina tårar rinner utan att känna smärtan för jobbig.
Visa dagar kan jag prata om henne i timmar andra vill jag inte prata om henne alls.
Att bara ta hem en människa i vårt hem kan bara va jobbigt de här hemma jag kan få visa mig svag de här jag gråter de här jag skriker de här smärtan kan va som värst.
Jag har äntligen lyckats städa bort mina mamma kläder de har legat kvar i gaderoben 2 månader, fast nu fixade jag inte ha de kvar där längre de gamla var tvungen att ta borts och läggas upp på vinden så som alla våra barn saker.
De får ligga där nu göra mig av med de fixar jag inte.
Att ta bort dem kändes skönt fast väldigt smärtsamt, de kändes som att halva jag försvann men ändå kom den nya jag fram den som ska visa världen hon är starkare en någon annan att inte heller detta ska ta kål på henne.
Detta ska Jag fixa tillsammans med den jag älskar över allt annat min fina underbara sambo.
JAG ÄR STARK JAG KOMMER FIXA DETTA MED...
/S