Ni förstår vi haft hus drömmar sedan vi väntade Tea. Och även de drömmarna krossades pog av detta.
Innan min sambo viste vad han ville göra efter ha jobbat med samma sak i 15år.
Skulle han plugga skulle han söka något jobb?
Ja många frågetecken va de i många månader.
Men nu kan jag stolt berätta att min älskade Mats ska börja läsa till sjuksyster något han har kommit fram till att levt med mig nu i 2 år sätt hur sjuk jag varit och fått se sjukhusvärlden.
Så i Januari sitter han vid skolbänken igen.
Som ni förstår måste man få alla kort på rätt plats innan man bestämmer hur man vill göra och berätta för folk varför man känner livet är extra piss.
Men nu när vi börjar må bra och finna oss i detta och kommit överens hur vi ska göra med mamma och pappa ledighet, jag kommer vara hemma med Alice och Mats kommer plugga.
Så nu tänker jag säga något som många är duktiga på, döm inte fören ni vet varför visa gör som de gör. Tro inte ni vet hur de är för alla för vi alla har våra hemligheter i även detta finns de jobbiga saker som vi fått ta beslut om. Livet är inte en dans på Rosor även om många kan tro de. De kan vara en kamp varje dag.
/S