sofisresa

Ja livet är inte som jag vill alltid, nä jag har inte varit ärlig emot er! Jag har mått sämre en vad jag har sagt jag har gjort, har haft funderingar om till och med försvinna, nä detta blogg inlägg kanske ingen av er vill veta. Men det är lättare för mig att prata om det nu! För nu har jag fått hjälp! För jag har en läkare som så på mig jag inte mår bra som sa jag måste prata för det jag varit med om är inget man ska gå runt med själv. Jag vill inte belasta andra med mina problem ni har er! Och jag ska väl vara glad om att jag lever, men ja Sofi har verkligen känt sitt liv är skit, när jag förlora den jag verkligen tyckte om de höll på att ta kål på mig kan jag säga det var grädden på mossen, Ni får bli hur arga ni vill på mig för jag skriver detta de struntar jag faktiskt i. JA det finns fler killar, men jag är så jävla rädd att bli sårad igen! Vågar man träffa någon igen? ska man få bli sårad igen? Många gånger försöker jag se meningen med att jag lever själv, men det är tufft speciellt när man ena dagen bara vill gråta andra dagen är man hur glad som helst. Att gå ner 30 kg är väldigt på frestande på ditt välmående för varje dag ska man kämpa med att äta lite, att förklara för varje människa du kan bara äta lite nu mera, men maten var jätte go, eller de dagarna du har svårt att äta att all man du äter kräker du bara upp. Eller att du bara känner dig hur jävla fet som helst fast alla säger så smal du blivit, De är faktiskt ingen av er kan förstå hur man känner där. För jag själv känner inte jag gått ner i vikt, jag själv ser inte det. De många dagar jag gråter för jag inte ser det men vem ser det? Vem är här när jag mår som sämst, de dagar jag vill fan bara gråta skrika och spy över hela mitt liv. Det är en tuff resa jag valt, en resa jag aldrig skulle i hela mitt liv vill göra själv igen. Ni kanske inte tycker jag är själv. Men det är så jag känner det är så jag känner mig många dagar. De fan inte lätt att kämpa igenom detta varje dag själv. ÅÅÅ många gånger kan jag bli arg på mig själv att jag tog detta beslut att göra detta när jag lever själv. Och inte har någon att gråta ut hos någon som stöttar en där varje dag! De mitt hjärta som talar just nu. Nä jag brukar inte vilja prata om hur jag mår eller hur något känns men nu orkar jag inte. Jag skriver av mig i stället. För lätta mitt hjärta för lätta mig själv några kg till. De många dagar jag har ångest de många dagar jag känner alla bara stirrar på den feta Sofi, som sagt om 2 veckor är jag tillbaka till skolan, och då ska jag möta alla där som inte träffat mig på nästa 4 månader som inte sätt jag gått ner i vikt. Att bli ut dömd av dem och veta de pratar om en fy fan säger jag kan redan känna tårarna rinna för jag vill inte bli utdömd mer vill inte höra hur jag tagit den lätta utvägen. Kan säga de ingen lätt utväg jag tagit, Varje dag kämpar jag med maten, varje dag kämpar jag med nya människors åsikter och deras tycken om vad jag gjort med mig själv. Och det är tufft, Varje dag är det någon som jämför en med någon annan. Men jag är bara jag och ingen annan jag vill inte vara det heller! JA vist jag får hjälp att få prata och få tips och råd, men det är inte samma sak som att kunna få stöden där hemma. Nä livet är svårt och jobbigt många dagar! Att dra täcket över huvudet det är något jag skulle vilja göra hur många dagar som helst kan jag säga. Men jag vill inte någon av mina vänner ska ta på er mina problem eller känna er värdelösa för jag mår skit. Men detta är sanningen och det är så här livet är. Kanske inte så här ni ville veta det att jag skriver det på min blogg, men det är så jag känner det är bäst. För jag vill inte ni ska se mig gråta jag vill inte ni ska se mig de dagar jag mår som sämst. Men men livet blir väl bättre se glatt på allt / S