vi lever på 2014 talet.... vi har ett system för oss föräldrar som mister våra barn som borde kastas så långt de bara går. Snart i 5 månader har man kämpat för få rätt på allt sen Tea gick bort. Men så har vi försäkringskassan som gör livet för oss som mister våra barn till ett rent helvete var gång man ringer dem ska man på mimas och informera dem att man inte har ett barn vid livet. Blir arg för alla som fått gå igenom och kommer få gå igenom alla deras idiot frågor. Allt från vem tar hand om ditt barn nu när du avbryter din mamma ledighet till att vara sjukskriven. Ömmm de ingen som tar hand om de eftersom de är dött. Så många idiot frågor gör att smärtan sorgen efter min prinsessa värre. Ibland undrar jag om samhället vill plåga oss mer som redan är ledsen och varit med om massa jobbiga saker. För en gång skull kan jag börja längta se framemot att börja leva och längta och sätta upp mål för de jag vill i mitt liv. Min minsta lilla motgång just nu är jag på noll igen. Denna våren har varit lång och plågsam. Vill ha tur nya saker att längta efter. Men så rädd att sätta upp nya mål nya drömmar och få ny längtan. Blir så rädd osäker och känner mig mindre hopplös. Något jag måste jobba med att känna mig säker igen. humm när ska jag sluta vara rädd... /S
