Har många tankar kring förlossningen hur den ska gå och så. Sen längtar jag så efter bebisen.
Mitt i min glädje ser jag många få missfall de gör ont i mitt hjärta att se så många människors drömmar gå i kras, men även se dem som verkligen inte kan få barn de känns i mitt hjärta skulle vilja lindra allas smärta kunna få dem må bra i detta.
Många är ju gravida just nu. Tycker inte folk måste glädjas åt vi ska få en bebis folk får tycka de fuskigt orättvist för mig får man tycka detta. För innan jag blev gravid igen kände jag just så, jag kunde inte glädjas av att folk fick barn eller skulle få barn. Jag förstår smärtan i deras hjärta. För mig är de ok att jag är de svarta fåret man ha svårt att glädjas åt.
För en gång skull vågar jag tro på denna graviditet, vågar tro att de ska komma en bebis att vi verkligen ska bli mamma och pappa igen fast nu få behålla vår bebis. Jag är inte lika rädd för de ska gå fel längre. Nu har vi passerat 182 dagar vi har 98 vi är i v 26+0 nu de blir mer och mer säkert om bebisen skulle komma nu.
Vi båda börjar känna oss säkra på de ska gå bra denna gången.
/S