sofisresa

Många tankar funderingar kan gå runt vad kunde jag gjort på annat sätt för du skulle vara här. 

Det har varit en tuff resa för mig och för många runt om mig. Jag har mått fruktansvärt dåligt nått inte många förstår. Jag har levt med en sån jätte ångest att jag ett tag inte kunde gå ut, kunde inte till låta min sambo för träffa folk, va rädd för bli ensam va rädd för mötta mörkret, ensamheten själv, så fort M va tvungen att lämna mig för göra saker kröp de i mig paniken slog till jag kunde gråta skrika känna hur mitt hjärta slog fort jag viste inte vart jag skulle ta vägen min kropp kändes som ett fängelse. Nått ingen mer en jag själv kunde komma ur. Hela 2014 va ett fruktansvärt tufft år, de börja med att en bekant hamnade i mycket dåligt psykiskt mående, jag fanns där i vått och tort körde och hämtade gjorde allt för få denna person må bra igen fram till mitt livs värsta dag 2014-02-04 den dagen jag fick veta ditt hjärta inte slog den dagen mitt liv föll ihop. Där efter orkade jag inte hjälpa finnas där för någon jag mådde så dåligt, jag spelade glad försökt för min omgivning må bra nått jag verkligen inte gjorde. Jag hade så mycket sorg i mitt hjärta, inte ens när jag blev gravid igen så kunde jag känna mig hel, tro nu inte att jag inte ville bli gravid , det var min högsta önska... Men min rädsla va stor för att mista begrava ett barn till.

Ni va inte många som orkade se mig må så dåligt se mina tårar min ångest, visa tyckte jag skulle glömma och gå vidare, men du glömmer aldrig ett barn du fött och haft i din famn en person som liknar dig, en som har 10 fingrar 10 tår du glömmer aldrig...

Be mig aldrig glömma henne för då är DU bara dum...

Då ska jag tala om för dig ett och annat.

Idag är jag stark har en stryka som jag inte trodde man kunde få. 

Idag mår jag bra, idag är min ångest borta min rädsla kan jag hantera paniken är försvunnen, 

Tack vare två personer i mitt liv min underbara sambo och vår dotter .... Ni två har läkt mig Mats och Alice......

/S 

Jag älskar min lilla familj men ibland är de tufft när sorgen kommer när längtan efter Tea är stor.

Jag njuter varje dag av att se Alice utvecklas se henne bli mer och mer duktig på massa saker. 

Jag älskar mitt liv fast de har stora ihop lappade sår. Jag älskar min sambo fast vi inte tycker lika dant alltid eller att livet är så lätt alltid. Men jag ger inte upp jag är en kämpe en som vill visa de ska gå bra allt. 

Har vi klarat oss hit klarar vi lite till.

Jag kommer alltid kämpa för min familj alltid kämpa för min underbara sambo mina två döttrar, kommer berätta för alla att jag har en dotter i himelen och en här på jorden. 

/ S

Vad har hänt sen sist ?

Mycket men ändå inget.

Min lilla Alice har kommit världens ljuspunkt i livet.

Hon ger en så mycket.

Sen har vi passerat Teas födelsedag jag kan sakna henne visa dagar så himla mycket att de gör sjukt ont i mitt mamma hjärta.

Det känns orättvist att vara tvåbarns mamma som ingen kan se, mina två döttrar kan aldrig leka med sig jag kan inte säga jag ska hämta min två döttrar. Aldrig de fan piss rätt utsagt.

Tro inte jag är lycklig över min Alice det är jag mer en någonsin ska ni veta hon är allt verkligen allt för mig.

Med mig själv håller jag på ta tag i mina sista 4kg att gå ner i vikt sen graviditerna. Så nu har jag plockat bort min värsta bov godiset. Men man får dumma saker för sig när man varit i sorg. Så yoga och ut och gå och äta bättre och mer nyttigt. Målet är att känna sig nöjd. Trånar inte efter vara trådsmal eller har rutor på magen utan bara må bra och känna mig nöjd. 

De kan man göra bara igenom att träna ut och gå och äta bättre. Ta bort sånt som man inte behöver så som godis. Och äta mer bättre mat. 

Så lite vikt prat kommer komma tillbaka till bloggen igen då ni kommer få se före och efter bilder sedan när jag är klar med min resa. 😍💗

/s

En annan sak min läkare tala om för mig... Att han inte kunde förstå att vi som krympt magsäcken får så små bebisar nästan undernärda  och de kvinnor han i Afrika hjälpt att förlöst där kvinnan knappt ätit något under hela graviditeten får normal stora barn...

Vem bryr sig om detta? 

Alltid vid jul ska vi hjälpa alla utomlands men de finns viktiga saker här hemma med som kan hjälpa alla i utlandet med... Vem ser och hör detta? 

Vem ser alla kvinnor som mister sina barn även män? 

Vem...

Förstår ni hur mycket stöd de behöver inte bara här hemma utan överallt. För 20 årsedan här i Sverige sa läkarna till kvinnor och män att de ska glömma och kasta bort de mist ett barn... 

Men vem glömmer att man fött ett barn.

Än idag 2014  snart 2015 lever dessa åsikter kvar ute bland befolkningen. 

Jag har träffat så många som säger till mig glöm de gå vidare din dotter finns nu inte varför ska du hålla på att sörja så länge.

Men att förlora ett barn är de värsta jag varit med om.

Detta något du ska ha med dig jag är inte ensam om detta utan överallt händer detta och många mer en jag behöver hjälpen om denna forskningen den hjälper alla.

Sluta blunda snart kanske du känner någon kvinna nära dig som mister ett barn så som jag...

/ S

Vi nästan klara här hemma så lite senare idag så ska jag fota och visa hur sovrummet blev till sitt bättre. 

Känner mig mycket nöjd och ser fram emot att min prinssesa ska komma snart. Så spänd på hur hon ser ut, vem hon är lik av oss två.

Sen börjar ja tröttna på folks åsikter när man är gravid. De min kropp mitt barn inte erat. Jag skiter i hur ni lever era liv vad ni har för hem inredning sluta kommentera min, hur jag skulle ha det vad jag borde köpa gilla tycka om... Aaa de gör mig galen... Jag är ingen märkesnörd kommer inte bli heller. Jag köper de JAG tycker är snyggt gillar inte vad andra säger till mig. 

När många har alla sina åsikter blir jag anti...

Jag försöker inte ändra någon varför ändra mig då? Ta mig för den jag är knäpp tokig och älskar göra tvärt emot vad folk säger till mig inte ens när jag va liten gick de få mig till något jag vägrade. Som vuxen då blir jag bara arg.

/S

Kan säga en sak att jag ens står på benen det är en sak jag inte förstår..... Och kommer nog aldrig förstå, kan känna många gånger jag ger upp nu inte en sak till som är jobbig ska hända.

Men så har jag tänkt på allt som hänt i mitt liv. Tänker inte gå in på allt utan tar upp visa saker här i detta inlägg.

År 2009

Tog jag äntligen mitt körkort efter fått bearbeta en stor bilolycka jag var med i 2007,(jag övningskörde då ed min mamma redan då förstod jag att jag hade änglavakt).

Jag hade haft mitt körkort Max en månad och då händer de igen de som inte ska hända, då kör jag moppe (vi skulle sälja den så den skulle bara tankas så jag kör och fixar detta.) vad händer jo jag blir på körd och i den olyckan drar jag av mitt korsband i mitt knä. De något jag får reda på två. Månader efter då jag fortfarande inte kan röra vänster ben.

Kul tänkte jag rehab på detta med hum.

Men jag kämpade på de blev aldrig bra i mitt ben så jag kände jag får leva med knäet går ur i led jag har dragit tillbakade ett ex antal gånger sen dess.

Sen hösten 2010 bestämmer jag mig för jag måste göra något med mitt liv. Utan direkt vetskap om var Jönköping ligger söker jag jobb där. Och jag fick ett väldigt snabbt så jag började pendla mellan Helsingborg där jag hade kvar min gamla tjänst och mitt nya jobb i Jönköping. Men insåg snabbt jag kan inte pendla detta de håller inte så julen 2010 går flyttlasset hitt upp, kände inte någon här upp men jag har fått lära mig man kan inte lita på alla människor och jag måste stå på mina egna ben och fixa allt själv.

2011 jobbar jag på fram till sommaren då jag har nog en 3-4 jobb för jag viste inte riktigt vad jag ville med mitt liv. Men till slut bestämmer jag mig för att söka in till undersköterska utbildningen här i Jönköping, till min stora lycka kom jag in. Och ja sa upp mig från alla jobb utom ett. (Och de är de jobb jag är på än idag)

Den hösten är de plugg och jobb som står på min lista. Och min jävla vikt som jag har kämpat med i hela mitt liv. Jag har tränat massa och lagt om kosten, svält mig själv många gånger. Jag va trött på att inget bet på mig. Jag började läsa på om att krympa sin magsäck, gick till läkaren och vi pratade om de många gånger och vi beslöt för att skicka en remis till Värnamo.

( innan ni dömmer ut mig att jag har gjort den op ska jag tala omför er jag var mycket på läst viste de inte var en lätt resa efter åt, du ska lära dig själv äta igen älska dig själv och acceptera du har massa hud som hänger exakt överallt.) 

Så 2012 den 24/3 blir min op. Jag är sjukskriven från skolan en vecka kommer tillbaka. Men jag kan säga jag känner min kropp söker inte vård om jag inte är säker på de något fel. De går knappt en månad jag börja inse något fel är de jag får inte i mig något på 2veckor inte ens vatten och jag har riktigt ont i magen. Kommer in på akuten, de ingen som direkt pratar med mig vad som händer, de tar prover på mig och jag rönkas. När ingen talar om för mig vad felet är mer hon måste läggas in nu och få i sig massa vätska inser man snabbt de nog inte som de ska vara. Ringer ner till mina föräldrar i Helsingborg och säger jag blir inlagd vi beslutar att sjukhuset får ringa de om något händer mig. 

Jag ligger ovetande och förstår inget frågar sjuksköterskorna vad är det som händer. Vi kan tyvärr inte säga så mycket.

På morgonen väcker de mig du måste duscha för du ska ner på op nu? Jag op nu? Varför förstår inget.... Då har tydligen en bit av min tarm börjat växa fast i ett bråck jag fått i ett ärr från förra op. Jag blir op och tror allt ska bli bra igen.

Det går knappt två månader där efter jag har problem med magen igen. Jag känner då att jag orkar inte mer nu... Men de hittar inget. Men jag vet att de är något fel på mig, och jag hade rätt igen, jag hade gallsten så i ett halvår söker jag för dessa jävla stenar, (jag har då gott ner 45kg och är nöjd med min vikt inte pinn smal utan nöjd.) I samma veva jag håller på söka vård för min gallsten träffar jag Mats han blir inslängd i min sjukhus bild. Vi åker in många gånger men blir bara hem skickade, men nyårsdagen 2013 står jag inte ut längre med smärtan då har jag tagit så mycket smärtstillande att de inte går att ta mer. Men denna gången blir jag inlagd, Mats åker hem sovernågra timmar och kommer till mig. Vi pratar och stojar som vi brukar göra, då kommer de in igen du har fem minter på dig sen ska du vara nere på op. Kan säga Mats min den va hemsk att se vem tog hand om honom ingen. Ja blir op i alla fall äntligen.

2013 rullar på vi trivs som att bo ihop, pratar om barn och framtiden som alla andra par gör misstänker jag.

Augusti blir jag gravid inget planerat, vi besluter oss för behålla barnet. De blev rätt tufft för Mats igen jag kunde inte behålla nästan någon mat och så var de fram till v 20, vi började trivas med att vi skulle bli föräldrar. Jag var lite orolig för jag viste de som var op kunde få små barn men alla sa åt mig inget att vara orolig för. Veckorna gick på till jul gick jag hem från jobb pog av säkerheten. Vi fira jul och nyår januari kom, och jag började må riktigt dåligt igen ja tänkt väl de väl så de ska vara när man är gravid. Men min känsla som jag haft innan något va fel blev starkare och starkare. Men fick som svar du behöver inte vara orolig bebisen mår bra. 

Jag hade rätt igen den jävla tisdagen vi gick till barnmorskan för lyssna på hjärtat viste jag att de va fel ett fel som aldrig skulle bli som förr. Ja berätta jag kännt bebisen mindre och hon berättade att så är de ibland men lägg dig på britsen så mäter vi magen och lyssnar, vi hitta inte hjärtljudet utan bara min puls. Hon förklara att hon ringer till förlossningen och talar om att vi kommer. Den bilresan på 5min känns som 100år där efter är de svart och helvtet kom...

Men en sak som gör mig ont 2014 har inte varit lätt där efter. 

Vi blev gravida igen får veta jag har Apc-resistens något som är lätt att behandla ( för er som inte vet vad de är så får jag jätte lätt blodproppar de va en anledning till Tea dog hon fick en blodpropp pog av att jag har det.)  denna nya graviditet har varit en rätt tyckte sjukhus och mindre är de inte just nu då de inte hittar någon rätt dos för ja inte ska få blodpropp. 

Ett långt inlägg men detta är små bitar till den jag är idag och varför jag inte givit upp än. 

/S 

Ni förstår vi haft hus drömmar sedan vi väntade Tea. Och även de drömmarna krossades pog av detta.

Innan min sambo viste vad han ville göra efter ha jobbat med samma sak i 15år. 

Skulle han plugga skulle han söka något jobb? 

Ja många frågetecken va de i många månader.

Men nu kan jag stolt berätta att min älskade Mats ska börja läsa till sjuksyster något han har kommit fram till att levt med mig nu i 2 år sätt hur sjuk jag varit och fått se sjukhusvärlden.

Så i Januari sitter han vid skolbänken igen. 

Som ni förstår måste man få alla kort på rätt plats innan man bestämmer hur man vill göra och berätta för folk varför man känner livet är extra piss. 

Men nu när vi börjar må bra och finna oss i detta och kommit överens hur vi ska göra med mamma och pappa ledighet, jag kommer vara hemma med Alice och Mats kommer plugga. 

Så nu tänker jag säga något som många är duktiga på, döm inte fören ni vet varför visa gör som de gör. Tro inte ni vet hur de är för alla för vi alla har våra hemligheter i även detta finns de jobbiga saker som vi fått ta beslut om. Livet är inte en dans på Rosor även om många kan tro de. De kan vara en kamp varje dag.

/S

Men såg blev det inte riktigt... Vi va tvungna att spackla och de innebär vi måste måla om lite, men det ska bli bra kan vi hoppas på.

Snart sätts de igång att måla här hemma, sen hoppas vi på att få två paket idag med så vi kan sätta upp och göra de klart till Alice.

Men just nu är halva sovrummet vid tv... Så allt är upp och ner. 

Smyg bild från sovrummet

En liten rapport från sjukhuset igår.

Flödet och vattnet i magen är fortfarande bra liksom CTG såg jätte bra ut.

Angående prover vet vi inget då de tar några dagar innan vi kan få besked på om de, är inte de fortfarande bra kan de få höja min medicin igen eller till och med behöva ta ut henne.

Sedan ska vi på tillväxt imorgon som vi med hoppas på bra resultat från är de fortfarande dåligt kan man behöva ta ut henne för det med. Så det är många viktiga saker som hänger på om hur det blir.

De mest viktigaste för mig är att vi fått styr på min apc-resistens i styr, för jag vill inte utsätta min flicka för blodproppar. Hoppas att inte behöva höja dosen för medicinen en gång till.

De finns många tankar om de.

Varför ska det vara lätt? 

Smidigt?

Så länge Alice och Mats må bra är jag nöjd. De två är allt för mig.

/S

Kan säga de en fråga jag anser behövs höjas, det var svårt att hålla in tårarna för många känslor väcks tillbaka till tisdagen den 4/2 då vi är på förlossningen och får reda på att Tea är död i magen på mig. Hur man känner paniken skulden ångesten, som man än idag kan känna och ställer sig frågan varför?

Hur jag vet hur jag ville de skulle ta en kniv och skära upp hela magen för att ta ut henne. Hur jag ville den dagen skulle vara ett april skämt. Så kan jag känna än att jag vill den ska vara.

Jag vill de ska säga vi lurade dig din dotter är inte död.

Hon är kolla nu kan hon krypa ser du hennes leende.

Men tyvärr är det inte så och kommer aldrig bli så. För jag vet vill jag  träffa henne måste jag åka till kyrkogården för att tända ett ljus och sätta en blomma. De känns så fel många gånger.

Jag ber er aldrig förstå min smärta men jag ber er förstå att min sorg är inget som försvinner eller att saknaden efter mitt första barn aldrig finns där. Säg aldrig till mig att glömma för det kommer jag aldrig göra hon kommer alltid vara en del av mig, jag kommer alltid prata stolt över henne... 

Ni som inte klara detta de är upp till er då behöver in inte finnas i mitt liv heller.

/S 

Men dagen ska väl gå ändå.

Igår köpte jag lite saker till Alices hörna som hon ska ha i sovrummet.

Sedan blev de denna handduken med.

Börja inse att jag inte är så rörlig längre... Men det ska väl gå ändå.

Mottaget gärna tips på smarta förvaringar till ett jätte liten toa och en hall. Inser spelar ingen roll hur mycket jag tar bort så får jag inte plats med sakerna ändå...

Och snart bara inom den närmsta framtiden är vi en person till.... 

Vill ha massor av tips....

/S

La går dagen på sjukhuset de kan inte ta reda på vad som är med min mage de kan inte göra några undersökningar då jag är gravid...

Kan säga jag brukar inte klaga på smärta i magen men detta gör så jävla ont... Kan inte ta nästan några smärtstillande då jag inte tål morfin ovh blir sjuk av de. Vi ska prova en medicin men den får jag inte ta mer en när de krisar. 

Vi kollade bebisen med igår... Nu väger den 1800g och jag har fått tillbaka vatten i magen så de skönt en lättnad.

Nästa vecka bor vi mer eller mindre på sjukhuset för att vi ska göra undersökningar. 

Varje gång vi åker in vet vi om att de kan säga vi måste ta ut bebisen och med detta går vi mer eller mindre runt och vet vi kan bli föräldrar när som helst, vi kan inte direkt åka iväg på längre saker eller åka till min familj då vi måste vara nära sjukhuset som har hand om oss. De många faktorer som gör att de är så här, att jag har en liten bebis i magen, att jag har varit sjuk och nu lider av kraftiga smärtor i magen och våran historia med Tea att vi förlorade henne. 

Vi har ett prov nästa vecka jag ska. Lämna och jag hoppas över mitt hjärta de bättre då de varit dåligt länge men med hjälp av medicin höjning hoppas vi på under...

Som sagt, den som säger jag inte glad över min graviditet kan ta de stoppa upp någon stans. Men de inte lätt att vara glad alltid när man får många bakslag och måste kämpa ändå.

Men vi kämpar även om det är tufft.

Nu ska vi fixa så de färdigt till Alice när hon kommer med allt här hemma. 

/S

Och nästa vecka är det sjukhus besök varannan dag. De ska gå. Nu får vi se när vår bebis tittar ut. När de blir för vi se. Men just nu är allt bra. /S 

Fick åka in med ambulans då jag hade hemska magsmärtor.

De tror jag fått en havandeskaps förgiftning som heter help. Men de inte hundra då jag fått kortison för bebisen skull blev proverna bättre pog av de så nu vill de se att proverna i te sjunker igen nu när jag inte får de mer. Så blir inne några dagar till. Men de har fått höja min innohep då de proverna var riktigt dåliga de ska jätte höga om man tar de men de va jätte låga så nu höjs de igen för slippa en ny blodpropp och riskera en bebis till... Så vi får se hur länge jag blir här inne. 

Har haft värkar som de måste ha koll på. Så vi får se vad som sker..

Många frågetecken utan svar... Så ja är lika ovist som alla andra...

/S 

Vi va på ultraljud och de säger bebisen är liten...

Den känslan går inte att beskriva ...

Mina tankar inte igen inte förlora en bebis till.

Men efter fler undersökningar fick vi som besked att bebisen mår bra hjärtat slog fint navelsträngen va bra och de fanns gott om vatten....

Men jag kan säga de att de går inte en sekund utan att jag är rädd just nu... Jag vill tiden ska gå fort nu...

Är i v 30+1

Men mitt hjärta vill min bebis ska må bra i te vara dålig de fixar jag inte...

En rädsla finns där...

Låt mina sista 10 v gå super fort låt de gå bra denna gången....

Jag längtar så efter min bebis i magen....

/ S

De lite kul lite skämmande man hoppas allt ser bra ut.

Till helgen kommer mina föräldrar, ska ha mys dag med mamma på lördag något jag kommer uppskatta till hundra. Kommer inte träffa de till jul eller så mycket fören bebisen kommer. 

De bäst så, vill va nära mina läkare och mitt hem nu och inte på vift man vet ju aldrig när bebisen ska komma.

Har pysslat lite här hemma, försökt använda mig av de som finns hemma och inte köpa nytt hela tiden för göra pyssel...

Tar man av de man har hemma kostar de inget och man kan få de riktigt fint...

Både jag och sambon tyckte de blev riktigt bra...

/ S