När orken tar slut....

publicerat i Allmänt;
När orken tar slut känner jag orkar inte mer....
Kan säga en sak att jag ens står på benen det är en sak jag inte förstår..... Och kommer nog aldrig förstå, kan känna många gånger jag ger upp nu inte en sak till som är jobbig ska hända.
Men så har jag tänkt på allt som hänt i mitt liv. Tänker inte gå in på allt utan tar upp visa saker här i detta inlägg.

År 2009
Tog jag äntligen mitt körkort efter fått bearbeta en stor bilolycka jag var med i 2007,(jag övningskörde då ed min mamma redan då förstod jag att jag hade änglavakt).
Jag hade haft mitt körkort Max en månad och då händer de igen de som inte ska hända, då kör jag moppe (vi skulle sälja den så den skulle bara tankas så jag kör och fixar detta.) vad händer jo jag blir på körd och i den olyckan drar jag av mitt korsband i mitt knä. De något jag får reda på två. Månader efter då jag fortfarande inte kan röra vänster ben.
Kul tänkte jag rehab på detta med hum.
Men jag kämpade på de blev aldrig bra i mitt ben så jag kände jag får leva med knäet går ur i led jag har dragit tillbakade ett ex antal gånger sen dess.

Sen hösten 2010 bestämmer jag mig för jag måste göra något med mitt liv. Utan direkt vetskap om var Jönköping ligger söker jag jobb där. Och jag fick ett väldigt snabbt så jag började pendla mellan Helsingborg där jag hade kvar min gamla tjänst och mitt nya jobb i Jönköping. Men insåg snabbt jag kan inte pendla detta de håller inte så julen 2010 går flyttlasset hitt upp, kände inte någon här upp men jag har fått lära mig man kan inte lita på alla människor och jag måste stå på mina egna ben och fixa allt själv.

2011 jobbar jag på fram till sommaren då jag har nog en 3-4 jobb för jag viste inte riktigt vad jag ville med mitt liv. Men till slut bestämmer jag mig för att söka in till undersköterska utbildningen här i Jönköping, till min stora lycka kom jag in. Och ja sa upp mig från alla jobb utom ett. (Och de är de jobb jag är på än idag)

Den hösten är de plugg och jobb som står på min lista. Och min jävla vikt som jag har kämpat med i hela mitt liv. Jag har tränat massa och lagt om kosten, svält mig själv många gånger. Jag va trött på att inget bet på mig. Jag började läsa på om att krympa sin magsäck, gick till läkaren och vi pratade om de många gånger och vi beslöt för att skicka en remis till Värnamo.
( innan ni dömmer ut mig att jag har gjort den op ska jag tala omför er jag var mycket på läst viste de inte var en lätt resa efter åt, du ska lära dig själv äta igen älska dig själv och acceptera du har massa hud som hänger exakt överallt.) 

Så 2012 den 24/3 blir min op. Jag är sjukskriven från skolan en vecka kommer tillbaka. Men jag kan säga jag känner min kropp söker inte vård om jag inte är säker på de något fel. De går knappt en månad jag börja inse något fel är de jag får inte i mig något på 2veckor inte ens vatten och jag har riktigt ont i magen. Kommer in på akuten, de ingen som direkt pratar med mig vad som händer, de tar prover på mig och jag rönkas. När ingen talar om för mig vad felet är mer hon måste läggas in nu och få i sig massa vätska inser man snabbt de nog inte som de ska vara. Ringer ner till mina föräldrar i Helsingborg och säger jag blir inlagd vi beslutar att sjukhuset får ringa de om något händer mig. 
Jag ligger ovetande och förstår inget frågar sjuksköterskorna vad är det som händer. Vi kan tyvärr inte säga så mycket.
På morgonen väcker de mig du måste duscha för du ska ner på op nu? Jag op nu? Varför förstår inget.... Då har tydligen en bit av min tarm börjat växa fast i ett bråck jag fått i ett ärr från förra op. Jag blir op och tror allt ska bli bra igen.

Det går knappt två månader där efter jag har problem med magen igen. Jag känner då att jag orkar inte mer nu... Men de hittar inget. Men jag vet att de är något fel på mig, och jag hade rätt igen, jag hade gallsten så i ett halvår söker jag för dessa jävla stenar, (jag har då gott ner 45kg och är nöjd med min vikt inte pinn smal utan nöjd.) I samma veva jag håller på söka vård för min gallsten träffar jag Mats han blir inslängd i min sjukhus bild. Vi åker in många gånger men blir bara hem skickade, men nyårsdagen 2013 står jag inte ut längre med smärtan då har jag tagit så mycket smärtstillande att de inte går att ta mer. Men denna gången blir jag inlagd, Mats åker hem sovernågra timmar och kommer till mig. Vi pratar och stojar som vi brukar göra, då kommer de in igen du har fem minter på dig sen ska du vara nere på op. Kan säga Mats min den va hemsk att se vem tog hand om honom ingen. Ja blir op i alla fall äntligen.

2013 rullar på vi trivs som att bo ihop, pratar om barn och framtiden som alla andra par gör misstänker jag.

Augusti blir jag gravid inget planerat, vi besluter oss för behålla barnet. De blev rätt tufft för Mats igen jag kunde inte behålla nästan någon mat och så var de fram till v 20, vi började trivas med att vi skulle bli föräldrar. Jag var lite orolig för jag viste de som var op kunde få små barn men alla sa åt mig inget att vara orolig för. Veckorna gick på till jul gick jag hem från jobb pog av säkerheten. Vi fira jul och nyår januari kom, och jag började må riktigt dåligt igen ja tänkt väl de väl så de ska vara när man är gravid. Men min känsla som jag haft innan något va fel blev starkare och starkare. Men fick som svar du behöver inte vara orolig bebisen mår bra. 
Jag hade rätt igen den jävla tisdagen vi gick till barnmorskan för lyssna på hjärtat viste jag att de va fel ett fel som aldrig skulle bli som förr. Ja berätta jag kännt bebisen mindre och hon berättade att så är de ibland men lägg dig på britsen så mäter vi magen och lyssnar, vi hitta inte hjärtljudet utan bara min puls. Hon förklara att hon ringer till förlossningen och talar om att vi kommer. Den bilresan på 5min känns som 100år där efter är de svart och helvtet kom...

Men en sak som gör mig ont 2014 har inte varit lätt där efter. 
Vi blev gravida igen får veta jag har Apc-resistens något som är lätt att behandla ( för er som inte vet vad de är så får jag jätte lätt blodproppar de va en anledning till Tea dog hon fick en blodpropp pog av att jag har det.)  denna nya graviditet har varit en rätt tyckte sjukhus och mindre är de inte just nu då de inte hittar någon rätt dos för ja inte ska få blodpropp. 

Ett långt inlägg men detta är små bitar till den jag är idag och varför jag inte givit upp än. 

/S 

Kommentera inlägget här :