Jag ska vara ärlig med en gång ja jag börjar må bättre jag ser en framtid har ett hopp och många drömmar. Men lika glad som jag kan vara så kan jag bli lika ledsen och de kan gå riktigt fort de kan va för små saker...
Men jag hämtar tillbaka mig fortare en innan...
Smärtan finns kvar smärtan gör lika jävligt ont när den väl kommer...
Jag kämpar varje dag för att inte tänka tankar om att visa lyckas men inte jag...
En tanke man inte ska eller får tänka.
Samtidigt blir man glad lycklig men ledsen när man ser andra lyckas...
Min största rädsla är inte att de ska få barn eller fått barn utan att de kanske kan mista de att någon annan ska mista sitt barn bara den tanken gör så jävla ont i en att man kan gråta för de...
Livet är så himla skört tunt och all denna ovisshet kan va smärtsam...
Detta ska göra mig starkare även om de verkligen inte känns så nu men så säger nått mig att de något som kommer göra mig de...
Min glädje i mitt hjärta börjar bli stark min glädje att verkligen kunna säga jag är en mamma börjar göra mig riktigt glad...
De två månadersen vårt liv förändrades två månader med sorg glädje och många erfarenheter och lycka som ingen kan ändra de är jag glad för...
Nu ska jag njuta vidare av mitt kaffe innan jag ska göra mig igorning för läkarbesök nått som till hör min vardag nu....
/S