Den dagen jag fick veta jag var gravid....
Jag skulle få mitt första barn....
Men det blev inte som vi planerat eller trodde du skulle bli...
Jag hade en rätt tuff graviditet, mådde illa under nästan hela graviditeten. Jag kämpade med få behålla min mat och att få rätt hjälp. Och bli förstod.
I över 2 år har jag kämpat med att bli förståd och lyssnad på så behöva kämpa inom detta kändes skit. Ända sen min första op i magen för två årsen har jag kämpat få rätt hjälp....
Hur många har förståt min resa jag gjort själv?
Jag valde göra en magsäcks krympning, jag var insatt vad de handla om och skulle innebära. Men inte fan trodde jag den dagen jag låg under kniven första gången jag skulle behöva ligga under den jävla kniven ytterligare två gånger till under de året för jag blev sjuk... Att behöva kämpa för bli trodd fören jag blev riktigt dålig!
Detta gjorde att jag hatar sjukvård tycker de va idioter och ingen trodde mig.
Men detta inlägg ska inte handla om min sjukhus bild.
Men från dag 1 hos barnmorskan i fråge satte jag hur man ska kolla upp en.
Jag viste om att jag löpte riktigt stor risk för att få ett litet barn och att man föder oftast förtidigt.
Men ingen ville lyssna på detta.
De ända de tjata om att jag inte fick gå upp i vikt...
Och jag kan säga de tog jag riktigt illa av...
Jag trodde jag inte skulle gå upp alls då så när jag börja gå upp fick jag panik för jag trodde jag gjorde fel....
Men vad skulle jag tro när folk bara tjata om de....
Ju längre jag gick i graviditeten börja folk klaga på de inte syntes jag var gravid....
Jag bad om att få hjälp med att veta vad man ska äta och veta att jag gjorde rätt och så min bebis växte som den skulle göra.
Fick jag någon hjälp?
Nä utan de tyckte. Jag hade anorexia och jag hamna hos min psykolog för att prata med henne om att jag inte åt....
Men hur fan ska man kunna äta när man inte fick behålla de när man mådde så jävla illa hela tiden och fixa inte äta.
Igen fick jag kämpa, tjata vara jobbig, tror jag ringde min barnmorska varje och fråga om hon fixat de hon lovade att jag skulle få ett extra ultraljud. Och jag va livrädd för att födda....
Men tyvärr kom detta försent hann ju inte ens gå på något av de för en de va försent.
Vi var på v 29 kontroll och de hitta inte hjärtljudet på min bebis vi blev skickade till förlossningen.
Där hitta de inte heller hjärtljudet, och de blev ultraljud.
Fy fan för va den läkaren och säga de finns inga hjärtljud på ert barn.
Den paniken den ångesten den frustration den kan jag känna än....
Jag minns svagt att jag skriker ta en kniv nu och skär upp och ta ut den...
De två första dygn på förlossningen minns jag mycket svagt. Min inte alls de första dygnet mer en visa inslag...
Jag skulle bli igångsatt och födda normalt för de skulle läka de bästa på mig och den resan började.
Kl 22 bestämmer ja och min sambo för att vi ska sova och fortsätta nästa dag för inte ett skit hade hänt vi båda va jätte trötta och vi fick sömntabletter för att kunna sova. Gubben somna men inte jag...
Jag börja få ont (då ska vi till lägga jag har en hög smärtgräns och klagar inte om jag inte har ont). Jag fick lite smärtstillande de hjälpte inte två timmar senare bad jag om morfin de hjälpte i te jag fick en dos till. Och de hjälpte inte heller. Vi bestämmer för att kolla om jag är öppen nått. Då är kl 2 på natten. Jag var öppen 1cm och de besluter att sätta epidral på mig för att jag ska slippa smärta och lida. Vi väcker M och går till ett förlossningsrum. Där får jag lust gas medansvar vi väntar på narkosläkaren som ska sätta detta på mig. Kl 2,57 är de klara och jag får den första dos.
Den han nog inte hjälpa för jag känner något är på väg ut.
Och jag säger detta, de får lite panik och larmar efter läkare och ska sätta på sig handskar med mera 3.03 är våran flicka född. Fått detta berättat för mig för jag inte mins de. En lite hur söt som helst liten Tea hade vi fått. Men att lyssna och göra de som de på förlossningen sa vi skulle göra lyssna vi på och gjorde.
Jag och min kär M valde att förlova oss på Teas födelsedag. (Vi hade bestämt förlova oss innan och beställt ringar innan de va M som skulle få bestämma datum när vi egentligen skulle göra de.)
Men vi vill försöka få detta till något bra minnas hennes dag till något finnt får en att kämpa vilja försöka få barn igen.
Men att förklara hur de kännas att mista ett barn går inte de är de värsta man kan va med om och då har jag gått igenom sjukt mycket i mitt liv.
Men folk som tycker vi ska glömma detta kan dra åt helvete kan jag hälsa alla...
När läkare psykolog barnmorska säger vi ska visa vi fått ett barn göra detta exakt som vi gjort....
Ni andra som inte förstår hur de känns kan hålla käften för ni vet inte vad vi går igenom och vi har rätt att göra hur fan vi vill inom detta...
/S