Träffat folk och varit iväg men ändå haft en bra dag men känner sorgen starkt. De går inte att styra. Pratat med M om varför jag tycker de lite jobbigt och han förstod.
Ligger som en slagen hjälte i soffan på balkongen.
Känslan är konstig, drömmar på nätterna jagar mig och vaknar upp i panik och går upp halv 6 på morgonen gjort de i 3dagar nu...
Jag avskyr den ångesten paniken att vakna till den smärtan... Somna om är omöjligt drömmarna kommer i fatt igen med paniken.
Tycker inte de rör sig så mycket i mitt huvud men tydligen gör de det mer en jag kan tro.... De kommer på nätterna och frågan är vad dessa drömmar handlar om?
De vår ute känner mig glad lycklig fast ledsen på samma gång rädd men tuff. Hur detta går ihop de kan ni inte få svar på för de vet jag inte ens själv.
En sak vet jag ... Jag är inte själv du finns alltid med mig inne i mitt hjärta min älskade sambo finns här vid min sida och får mig glad lycklig och tokig....
De finns mycket att skriva om men ändå känns de tomt....
Att veta inte var man ska börja ta tag i känns lustigt....
Jag har nästan alltid vetat vad jag vill men nu känner jag mig velig.
De nästan som man är rädd för att få tur i sitt liv när man sällan haft de. Jag har slutat ha förväntningar för saker har man de blir man lätt besviken och bara ledsen och arg har man inga kan man inte mer en bli positiv och glad. Inser de mitt nya motto då slipper man smärtan man inte klarar av... Den som tar lång tid att läka den som gör så jävla ont ingen kan förstå bara gissa....
Har du motton?
Har du frågor till mig fråga på...
/S