Sorgen...

publicerat i Allmänt;
Varför har sorgen tagit så hårt på mig? 
Jag blir ledsen så de finns ingen tröst jag saknar Tea som om de fattas något i mitt liv. Orolig över lillsyskonet i magen att de ska hända de något. De gör ont. 

Varför går min nya graviditet så sagts? 
Och alla andras super fort.

Är de för våran längtan är större? För vi vet att man kan förlora den bebisen i magen fortare en man kan tro?

För ett årsedan hade jag aldrig en tanke på de sättet att vi skulle förlora Tea i magen så sen/tidigt eller vad man vill kalla de. 

Denna gången vet jag vad som kan hända i en graviditet. 
Denna gång vet jag att de finns ingen genväg till något.

Och att en person som inte mist ett barn kan förstå fullt ut ens sorg smärta ångest panik.

Att vara gravid är inte lätt inte en dans på rosor. Men efter de som har hänt känns de som man håller på klätra bland klippor man blöder hela tiden till man nått i sitt mål? 
Fast når man sitt mål denna gång?

Hur många gånger har inte jag velat sova vakna upp i februari så finns vår bebis där redan.
Den tanken är där ungefär minst en gång om dagen.

Jag längtar så efter vår bebis, längtar att få tala om för den om Tea. Att jag äntligen får visa upp mitt barn som alla andra, köra min vagn jag valt, få puss och tala om för mitt barn hur mycket jag älskar de.

/S 


Kommentera inlägget här :